neonnatten

Firar jul i Hova, lallar runt, fått ett macroobjektiv, borde plugga, skriva manus, träffa folk.

Spelar sims i stället.

West World Story war så wärd

Okej lever cirka världens bästa liv nu. Bor i kollektiv och glider mest runt hela dagarna. På fredag är det föreställning, och efter det är det snart jullov. När kollektivet får sitt slut reser jag till Malawi i tre veckor och efter det till Jämtland och vår nya stuga där, för att åka skidor. Sen hoppas jag att tiden fram till studenten går i rasande fart.

I dag är det lucia. Jag, Klara och Elis har precis lussat för Sofia, Emelie och Maria. Vi sjöng falskt och gjorde gröt. Klockan åtta knackade det på dörren och utanför stod Tilda och Amalia iklädda respektive stjärngossestrut och tomteluva. De hade bakat lussebullar, så då lussade vi en gång till. Det var inte lika populärt hos de sovande ungdomarna den gången.

Nu ska jag skriva på min genusuppsats, klippa i filosofifilmen jag och Klara gör,städa lite, gå till musikalmötet och sist men inte minst; släppa in 20 pepparkaksbakande ungdomar i mitt kök.

Mitt stjärntecken är tvilling.

Efter en snabb googling har jag fått reda på vad det säger om min person (äntligen en tillförlitlig källa i mitt identitetssökande). Det här var ungefär vad jag fick ut av googlingen:

Jag har själv aldrig stött på någon av dessa, och kan nog inte dra mig till minnes en enda gång då ens jag tyckt att någon varit lik mig (förmodligen för att jag är jag), men min omgivning har bevisligen lättare att hitta mina tvillingar. Oftare än sällan är det första jag får höra när jag träffar nya människor "oj, du är otroligt lik en kompis till mig" eller "vad heter du i efternamn? känner du någon som heter blabla?".

När Florence var ny i klassen var det första hon sa till mig "Hej, vad lik du är hon ... den där kändisen"  (varpå jag svarade "edward cullen?")

fyra exempel tagna ur livet.

Andra, återkommande, lookalikes är Drew Barrymore, Dakota Fanning, Robert Pattinson och Evanna Lynch

Förmodligen har det här cirka ingenting med stjärnor att göra egentligen, jag råkar bara ha ett ovanligt alldagligt utseende, men det faktum att jag nu också ÄR född i tvillingarnas stjärntecken, har ändå fått mig att undra.

Tänkte inleda dagens blogginlägg med ett citat taget från vinjetten till Stallkompisar:

mitt motto.

Jag känner mig sjukt äcklig och overksam i dag, men jag tänker inte göra något åt det utan bara äckla vidare som om allt vore frid och fröjd.

Här kommer en bra bild på de eksem jag lidit av i helgen:

Kommentarer är kanske överflödiga.

Men det är i alla fall mycket bättre nu, sedan mamma försett mig med en mirakelsalva.

Av den fick jag i stället så fet hy att mitt ansikte nu är oigenkänligt till följd av de finnar som fått frodas och gro som vore jag ett växthus.

Just nu sitter jag och låtsas läsa på om muslimska friskolor, det psykodynamiska perspektivet, brittiskt levnadssätt och semantik. Jag låtsas också spåna på det manus som ska vara färdigskrivet på torsdag.

Jag har nämligen startat upp en teatergrupp på skolan som jag är manusansvarig för.

Och så är jag antagonist också. Känns gött. Ska skriva så sjukt nice monologer åt mig själv.

Jag kan också lista ett flertal saker jag bör göra utöver dessa skolrelaterade viktigheter:

Klä på mig kläder

Äta frukost ... eller lunch ... eller rent av middag

Städa mitt rum

Städa resten av lägenheten

Duscha

Ringa alla vänner jag tappat kontakten med :'(

Vad jag i själva verket gör är att spela facebookspel, svettas, vara lite bajsnödig och se till att bli ännu mer bajsnödig genom att dricka kaffe, så att jag till slut kan vara så bajsnödig att jag kan förmå mig att gå på toa.

öh

Jag ska till Malawi i februari! Hurra!!!!!!

OCH!

Till Barcelona på höstlovet!!! Dubbelhurra!!!!!!

Älskar mitt liv.

Johan hade 50-årsfest i helgen. Stockholms improvisationsteater var här och framförde en akt om honom.

Han fick sitta på den provisoriska scenen och svara på frågor, och medan han svarade spelade skådespelarna upp det! Det var sjukt kul och de var så himla duktiga. Jag skulle kunna lägga ut en bild. Men jag orkar inte. Dessutom fick jag bara till röda och lite suddiga bilder.

Bla bla.

Eila kan säga sitt namn tydligt nu. Och mamamam och papapap och peka på lampor när man ber henne snällt.

Och så har hon fått hål i öronen (!)

Och så ska hon döpas om några veckor.

Fest.

I dag är det ett år sedan jag flyttade till Stockholm. Det firar vi med några bilder på mitt rum, där jag spenderat större delen av året.

I dag har jag och Klara varit på utställning på Fotografiska. Det var första gången jag var där. Vi såg Robert Mapplethorpe och Liu Bodin.

Morn. Jag ser ut så här just nu:

Min kamera har slutat fungera

Men jag har i alla fall lyckats tömma den så här kommer några bilder jag tycker om

Nu ska jag till söderbokhandeln och i kväll till avslutningen av Sommar!

Jag har förresten gjort om mitt rum (så att det är kalt och vitt och trist), på order av Johan.

Och så mår jag ganska dåligt också, så det är nog därför jag bloggar.

chillar lite i en hängande fåtöljbubbla i kulturhuset, med agnes

läser det här

men har koncentrationssvårigheter;

Jag har svårt att skilja på viktigt och oviktigt tror jag.

Därför är det ibland ansträngande att skriva, samtidigt som det är förbannat skönt att få klarhet och substans i tillvaron. Verkligheten och låtsasheten.

Jag har också insett att när det gäller händelser i livet är den så kallade viktigaste och mest grundläggande informationen inte givande för någon annan än en själv. Jag menar, vad säger till exempel ett namn på en plats egentligen?

Jag har varit i Grisslehamn.

Inte givande.

Inte ens "Jag har varit rymden" är intressant så länge man inte berättar vidare, berättar om vad man tänkte, kände, upplevde. Förvisso vet jag inte om allt man berättar måste vara intressant, men jag antar det eftersom man annars bara kan låta bli att berätta det.

Å andra sidan är detaljer som intryck och reflektioner ofta oviktiga i sig själva. Till exempel: "Vågorna kluckade och jag kastade en sten mot grusgången som leder till byn". Ganska intressant men fullkomligt irrelevant.

Vad jag försöker säga är att man behöver lite ointressant och oviktig information för att det ska bli något intressant och viktigt. Så, egentligen är ingenting värt att lämna ute från sin berättelse. Vilket blir makalöst jobbigt. Det kan vara en av anledningarna till att jag inte skrivit på snart två månader. Hela tiden fylls jag av intryck som jag måste skriva om, annars finns en risk att de försvinner. Det är ansträngande, men jag vet inte om det är mer eller mindre ansträngande än att formulera dem och föreviga dem, att sålla den ene och försköna dess broder, för allt går nämligen inte att skriva om. Faktum är att det mesta faktiskt inte går att skriva om. Det är ett helvete. Men mest ansträngande är åtminstone tanken på att varken minnas dem eller skriva ned dem.

Därför ska jag nu ska skriva om saker som kan vara oviktiga. Hur oviktiga får ni avgöra själva.

En dag hittade jag en hemlig trädgård. Eller särskilt hemlig var den inte, men väl dold för allmänheten där den var placerad mitt i skogen, och så var den imponerande välskött. Där fanns alla sorters blommor du kan tänka dig, men inte en enda du kan namnet på. Där fanns ädellövträd. Ask, alm, bok, lönn, lind och allt vad de heter. Där fanns ett växthus med vindruvor, gurkor och diverse andra spännande plantor i. Där fanns humlor och fjärliar och en ödla i solen. Där fanns en träbänk som jag satte mig på och betraktade härligheten. Där fanns ett hus också, men i skuggan av trädgården var det knappt något jag tänkte på.

Pappa berättade att två bröder bott där i början av 1900-talet och att, trädgården på den tiden hade varit ännu ljuvligare. Bröderna hade varken haft vatten, elektricitet eller kontakt med omvärlden. De var murare och tog 14 kronor timmen, så alla ville anställa dem. Tydligen gjorde de sig också en smärre förmögenhet på sitt mureri. Så stor att de en dag gick och köpte en bil för alla hopskramlade mynt.

När pappa berättade det sista skrattade han för det gör han ibland. Men efter bilhistorien och skrattandet gick pappa. Han var färdig med berättelsen, jag törstade efter mer. Jag satt kvar på bänken och föreställde mig bröderna gå omkring i trädgården och i huset. Förmodligen hade de hatt. Och katt. Förmodligen hade solen smitit in i glasrutorna på precis samma sluga vis då som nu. För det är allmänt känt att solen är en madame som inte ändrat sig nämnvärt på ett tag. Jo, Förmodligen var gräset grönt och himlen blå och rävarna röda. Förmodligen tjöt tryckkokaren på spisen och tavlan i hallen hängde snett.

När jag efter ett tag hittat ut ur skogen och börjat följa grusvägen hem igen, stötte jag på en man (missförstå mig rätt, jag flirtade inte med honom, jag träffade honom). Han hade manchesterbyxor, rutig skjorta, basker och alldeles silvervitt skägg. Han hade också ett anteckningsblock och en penna i högra bröstfickan. Jag vet inte om det var för att jag var på ett synnerligen gott humör efter trädgårdsäventyret, eller för att han var så otroligt fin, som jag kände ett behov av att prata med honom. Han presenterade sig som Leonard. Vad skriver du Leonard? sa jag. Då berättade Leonard sitt livs historia för mig. Allt från hur han växte upp på ett barnhem där föreståndarna dagligen slog honom, till hur han lämnade sitt livs kärlek bara för att han inte kunnat älska henne som han ville och hur hon kort därefter tog sitt liv. Hon var gravid med hans barn. Leonard hade aldrig kunnat återvända till Norrland, varifrån han kom. Han kände sig konstant matt och äcklad, han hatade mänskligheten. Han hatade livet. Men ändå stod han där framför mig, lite uppsluppen, solbränd, gammal. Härdade uppenbarligen ut.

Vem kunde ana att den här mannen led på alla sätt man kan beskriva lidande. 
Leonard berättade slutligen -och han sa det som om det var den verkliga poängen, svaret på min fråga, som om hans livshistoria bara var ett enda långt sidospår i samtalet- att han skrivit en bok om bedrövelsen. Jag har läst lite ur boken, jag fick låna den av min chef (jag har nämligen fått sommarjobb. det är lite tråkigare än andra år men jag känner mig också viktigare. vilket nog får påstås vara en bra sak). Dessutom hade jag tänkt intervjua honom för några dagar sedan. Vi talades vid på telefon och han berättade att han fått en hjärtinfarkt.

Nu kan jag inte sluta tänka på Leonard.

En annan dag gick jag på grusvägen där jag träffade Leonard. Det var i Olivias sällskap, och jag kan inte minnas vad vi pratade om. Kor och Rosseau. Vänskap, viljor och växthus. Resor till andra sidan jorden. Lite så.

Efteråt gick vi hem till mig och åt frukost, och sen skulle jag plötsligt cykla till Skagersvik för bad och lunch med Evelina. Vattnet var varmare än luften och maten godare än heliga birgitta. Jag har världshistoriens fulaste bränna.

På kvällen kom Patrik. Det första han gjorde när han kommit in genom ytterdörren, var att kasta sig upp för trappan och bänka sig framför livekonserten med Metallica (för efter att Embassy spelat i mitt vardagsrum bokade jag Metallica.........)....... på tv. Jag sa stöddigt att jag redan sett dem live och sen sjöng jag med lite fastän jag inte kan texten. När konserten var slut tältade vi i min trädgård i ett relativt vidrigt tält. Det var svårt att sova för några meter från vår strategiskt utvalda tältplats gick E20. Och Patrik andades och kissade rätt mycket. Vi kunde inte bestämma oss för om det var varmt eller kallt eller lagom eller huruvida man kan ligga på madrasser utan lakan. I slutändan somnade vi (jag) nog trots allt och mamma väckte oss alldeles för tidigt genom att släppa in en massa djur i tältet. Sedan åt vi tårtfrukost för farmor fyllde 92 år.

Jag har också fyllt år förresten. Kanske den viktigaste födelsedagen i mitt liv. 18 år vill säga. Nu får jag gifta mig, köra bil, gå på krogen, köpa folköl, tobak och alvedon, skrapa trisslotter och ta ansvar och sånt.

Något som också hör de 18 till är tydligen att byta bankkort. Så jag gjorde det. Det tog ganska lång tid och jag var på väg till mitt tåg. När vi var klara - jag hade redan lyft på hatten till tack - och vänt mig om för att gå, ropade diskkvinnan till sig mig igen. Jag tittade på henne och tänkte att hon var väldigt finklädd för att vara på jobbet. Kanske skulle hon träffa sin älskare efteråt? Kanske är det bara så man ser ut när man jobbar på bank? Hennes sneda, gula tänder kramade om varandra för så glada var de.

- Här, du får två biobiljetter också, sa hon. Jag frustade lite snällt och sa tack så hjärtligt. Hon log ännu mer och jag tänkte att hon borde låta bli för hennes leende var verkligen osmickrande. Men jag log också, och drog med tungan över tänderna för att säkerställa att allt stod rätt till.

Jag blev ganska genuint glad där inne på banken. Jag tänkte på Harry Potter och på alla pengar jag sparar. Om jag byter bankkort varje dag kan jag snart sälja biobiljetter på svarta marknaden och bada i pengar.

Efter bankvistelsen gick jag och Albin till tåget. Vi köpte cigaretter, för att vi kan, och bakelser, för att det är gott, på vägen och så var vår vistelse i Hova, som jag inte berättat någonting om, över. Tågresan var den sista jag gjorde med mitt sj prio silver, häromdagen fick jag grått kort. Jag åker mycket tåg. Jag gillar tåg. Ljudet, landskapen, känslan av att vara produktiv medan man inte gör någonting, och känslan av att vara dubbelt så produktiv när man faktiskt gör någonting. Det är den bästa (läx)läsnings- och tankeplatsen. Eller var kanske, nu får jag ju gratis internet, så herrå tankeverksamhet. Lite synd på något sätt. Gratis kaffe däremot är inte synd någon stans!

Det är sommar ju. Vad har jag gjort i sommar? Är det inte det jag har skrivit om hela tiden? Jag har inte gjort mycket. Tagit en krogrunda i Grisslehamn då jag träffade en medelålders man som försökte ragga på mig genom att prata om rysk litteratur. Han sa att han såg på min frisyr att jag var intelligent, och jag måste säga att jag blev smickrad. Fastän det var en aning konstigt.

Något annat konstigt inträffade när jag och Albin sökte skydd från det ösregn som bestämde sig för att kasta sin lubrikation över Stockholm mitt under vår lunch. Vi gick under ett tak. Där stod vi ett tag och plötsligt gick en (till synes helt vanlig) snubbe förbi. Han kastade en snabb blick på mig och stannade. Han sörplade i sig lite apelsinfestis innan han sa: - Du får fem hundra spänn om du står på min rygg i tjugo minuter. Jag vet inte om jag log men det gjorde jag nog. Kör till, sa jag, lägg dig här på marken då. Nej, sa han, nej du måste ha klackskor på dig, vassa klackar. Men om du väntar här går jag och köper ett par åt dig! Jag var på vippen att tacka ja, men insåg att jag bara skulle gå därifrån om han gick för att köpa klackskor, och det vore taskigt. Dessutom kändes det som om det handlade om någon form av fetish.

Okej, nu kom jag på en annan oviktig sak att berätta om!

Innan jag slutade skolan hade globalas treor slutskiva på Münchenbryggeriet. Det var ganska värt med tanke på hur opepp jag var. Innan förade jag vid västerbron med några från klassen som inte fyllt 18. Först hittade jag inte dit, men jag märkte att jag gick förbi samma kille tre gånger. Han såg också ut att leta. Jag frågade "ursäkta men letar vi kanske efter samma människor?", han sa att han letade efter Klara och jag sa att det gjorde jag med. Hon kom och mötte oss. När vi kom dit fick vi se en livs levande hunk som svingade sig i en lian från Västerbron och dök i vattnet.

När hunken gick hem drog även jag, Fanny och Clara. Inte hem till hunken, utan hem till Fanny för att käka. Vi lyssnade på hemlig musik och drack folköl. Sen drog vi till rålis och förade lite mer. Jag kissade från ett träd. Sen gick vi slutligen till skivan. På bussen träffade vi ytterligare några från klassen och slöt upp med dem. Musiken var dålig men lokalen ganska fet, och det som gjorde det lyckat var att jag dansade sönder världen samt var lagom full. Efteråt körde jag och Simon lite parkour, jag rispade upp min arm när jag skulle klättra i träd, och vi dök från en båt med kläderna på. Sen frös jag lagomt, men gick till en strand. Där fick jag ofrivilligt bada med kläderna på igen. Sen gick solen upp så då gick jag och Simon hem till mig och åt frukost. Han lånade roliga kläder av mig, shorts med skunkar på och en blommig tröja. Jag har inte fått tillbaka dem än, trots att jag var hemma hos honom för inte så längesedan. Det var förresten också värt, vi klättrade upp på hans tak, hittade hemliga rum och pratade om djupheter. Sedan lagade vi pasta med pastasaft i stället för pastavatten. Det var ganska äckligt vill jag minnas men ändå värt. Sen kom Louise och vi pratade om (insert vrål) ELMSTANATTA.

Kvällen då Elmstanatta blev ett internskämt minns jag också. Då var en massa människor hemma hos mig som jag inte kände. Det var väldigt olika människor också så det kunde blivit fiasko, men det var trevligt. Vi sov på min bäddsoffa allihop. På morgonen hade Saga stekt amerikanska pannkakor och jag dog lite av mysig- och tacksamhet.

Ok nu får det vara slut på den historien, men jag kan kort berätta om en annan viktig sak:

När jag och Patrik var ute med hans båt en dag presenterade han en lösning på mitt eviga tjat om ett universalmått för allt. Att mäta i pannkakor! Hur bra är inte detta? Var är du? 703 618 pannkakor bort. Hur mycket ryms i glaset? 3,64 pannkakor. Hur gammal är du? Så gammal att jag hunnit äta 2489 pannkakor under min livstid. Genialt.

Igår badade jag, läste ut Främligen och gick ut på nivå 22 och någon bar på skanstull. Tanken var att vi skulle gå till Sommar! men jag var pank, opepp och opackad.

Främlingen var bra. På något sätt kände jag igen mig. Nu läser jag de här böckerna:

Har en ny mobil:

Jag ska till Emmaboda, Dragonfly och förhoppningsvis Way out west.

//Slut på meddelandet//

Jag har egentligen inte lust att skriva så det här inlägget kommer nog bli tråkigt. Jag hänger på mitt rum, lyssnar på beatles, läser, tänker, glider.

Är på sätt och vis lite glad att spotify stryper, för det innebär att jag i fortsättningen kommer behöva spela/köpa mycket mer vinyl. (Obs! Jag är så jävla hipp och old school).

I går var jag vipgäst på Gröna Lund. Typ. Det var en massa b-kändisar där, och ännu fler fjortisar. Jag åkte fyra attraktioner varav ingen var Insane eller Twister, och sedan somnade jag på en bänk i två timmar. Partey like a rock star. Nä, jag börjar nog bli för gammal för Gröna Lund. Eller så var jag bara trött efter nattens strapatser. Samt mensig och träningsvärkig. Skulle gått på audition också, vilket bara var jätteknäppt. Eller jättekul. Och för fem minuter sedan skulle jag gått på loppis, men precis när jag kom utanför dörren skrev Tilda "akta nej stopp vänta det är kallt ute". Det där var ett pseudocitat för det var inte alls vad hon ordagrant sa. Det var faktiskt inte vad hon sa över huvud taget. Gud vilken osammanhängande text.

I dag ska jag köpa skivor och maskeradkläder, ha picknik, visa upp min lägenhet och tänka på att plugga. Herråå.

Jag måste få länka några låtar jag tycker hemskt mycket om. Det var så längesen sist och nu när spotifyklockan hotfullt tickar där uppe till höger i ögonvrån, känner jag ett växande behov av att delge mina senaste musikupplevelser.

Som den här låten, som jag upptäckte i dag

Eller Shugo, som nog är mina örons mest passionerade älskare för tillfället

Eller vad sägs om lite Kitsuné, skivbolaget för vilka mina känslor är lite blandade. (de flesta av dessa låtar är gamla som gatan, men som sagt har jag inte skrivit om musik på senare tid)

Och nu till alla mina nygamla jazzupptäckter, det vill säga låtar jag växt upp med men som jag på senare år sett i ett nytt ljus

Dexter Gordon – Cheese Cake (obs min favoritlåt när jag var 10)

Nina Simone – I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free (obs min favoritlåt all times typ)

Vad mer, kanske den här från Linkin Parks nya platta (LÄS: MITT GAMLA SUPERMEGAFAVORITBAND)

Linkin Park – When They Come For Me , bra live om nån vill kolla tuben

En annan gammal favorit

Franskt?

Och så tja bara jävligt ballt och lite pretto typ

Danger – 4h30

The Zombies – Care of Cell 44

Fukkk Offf – Rave Is King - Le Castle Vania Remix

Bangles – Walk Like An Egyptian

Shinjuku Zulu – Shanghai Masai - Hip Hop Dance, Feat. Mc Shankhini

The Drowning Men – Get A Heart

Sparks – This Town Ain't Big Enough For The Both Of Us

The Antlers – Kettering

Islands – Rough Gem

The Kinks – Strangers

Joan Baez – Here's To You

Nu åkte min familj, och de tog Evelina med sig.

I lördags åt jag och Evelina frukost på Petite France, promenerade längs med Norr Mälarstrand till stan, träffade Agnes1, Isabelle, Tilda och Rasmus1 med tillhörande tjej, samt såg Peter Bjorn & John på Bengans. Vi stod två centimeter från Peter! Och högtalaren, dess värre.

Jag köpte feta ringar, Evelina köpte feta byxor och en fet skjorta. Sen kom Tilda, Pontus och Fanny hit. Pontus, och kanske ännu mer Fanny, tyckte nog att vi var dumma i huvudet. Jag köpte en rutten gurka och gick tillbaka för att reklamera. Hah. Råkade ta tag i första bästa person med röd jacka och säga "Hej, du, jag har köpt en gurka här!". Hon sa okej och vände sig om. Hon jobbade inte där. Sen mötte vi henne på väg hem. Svettigt.

Är inte gurka för övrigt världens fulaste ord? Gurka. Låter som en rap.

I går kom Albin och Klara hit också. Vi åt god sallad, glass, tjuvrökte och spelade gitarr på min balkong (som jag städat och planterat på samma morgon). På kvällen såg vi Ciderhusreglerna.

Nu ska jag snart till Tilda och luncha med Jakob och Rasmus2 och sen ska jag, Ebba och Agnes2 plugga!!

Det var nog allt.

Ok kompisar nu kommer några cambilder, var beredda:

Ska fan bli serös bloggare snart och lägga ut riktiga bilder från mina riktiga kameror.

Hörs!